SELINA

Varje dag går jag och funderar på om jag ska lyfta luren och slå ditt nummer, men ilskan tar över och jag släpper snabbt den tanken. Det är inte mitt jobb att ringa dig, det är du som ska ha ansvaret för att det ska finnas en kontakt mellan oss. Jag är trött på att alltid på finnas där för dig men när jag behöver prata eller behöver hjälp finns inget intresse att ge mig det stödet. Du är självisk och elak. Jag har fått ta mycket under det korta liv jag levt och jag kan idag säga som 22 åring att nu får det vara nog. Du tycker ofta att människor behandlar dig fel och du ventilerar gärna till mig om det. Men tänk nu på vad du har gjort mot två personen som älskat dig högst av alla, två personer som inte vill något heldre än att du ska älska dem lika mycket tillbaka. Det gör ondare för var dag som går, och för varje dag som passerar inser jag mer och mer att en kär till mig som inte levt alls så länge har varit så mycket klokare och insett dina fel. Kanske vill jag bara att det ska vara som det är för de felsta andra, att du ska finnas där, veta vilken skola jag gått i eller vart jag bodde när jag var borta i ett år. Du säger att jag aldrig hälsar på dig eller din nya familj men när va du här senast?
Varför jag inte kan säga dethär till dig vet jag inte, kanske vill jag att du redan ska veta detta och att du skulle ha förstått det för flera år sedan.

Jag är ARG, FÖRBANNAD och JÄVLIGT LEDSEN.
Känslorna bara stömmar ut och nu är det snart försent, jag är vuxen och du kommer snart bara vara ett minne i mitt förflutna.